Pros and cons med livet just nu

Försöker lista ut om det det är värt det just nu. Här kommer lite för- och nackdelar med att vara jag just idag. Spoiler alert: just idag är jag inte stark.

PROS

• Har länge tänkt på att jag vill ha fler hårspännen och broscher och pynt. Speciellt en nacke full med missmatchade hårspännen har upptagit ärthjärnan. Man vill ju inte köpa äkta krafs nytt i onödan, men tycker loppisarna har varit ovanligt dammsugna på mitt typ av krafs i sommar. Men häromdagen hittade jag två påsar blandade hårspännen, en zebrascrunchie, en magenta-färgad blombrosch, en koala-brosch med diamantögon och dessutom en ask blandade pärlor och paljetter till pysselförrådet för en tiolapp tillsammans, så fick äntligen mitt lystmäte. Kände mig som en skata alternativt psyksjuk när jag gick ut därifrån med händerna fulla av glitter. Men loppissommaren är äntligen över, alla ungdomar har dragit tillbaka till sina studieorter, nature is healing.

• Känner överhuvudtaget en klassisk våg av “gud vad kul med kläder och stil” just nu. Inspirerad och pysslig och öppen för att prova nåt nytt. Fäste blombroschen lite käckt på min randiga trikåtröja imorse och speglade mig lite nöjt. Sen började jag skämmas och lät broschen stanna hemma. Känns tyvärr lite fånigt att använda brosch en torsdag i kontoret, besläktat med känslan av att ha hatt. Saknar mitt yngre, helt skamlösa jag såna gånger (andra gånger not so much). Lite självbevarelsedrift är det väl, men också ganska mycket tråk. Ska försöka öva upp mig!!! Imorgon är det jag som har brosch! Cut to: variant av scenen när jag svettig och kränkt försöker fästa tillbaka paljettstjärnorna under ögonen efter gympans volleyboll :) :) :) :) Pretty hurts, så ock att vara panda i högstadiet.

• Läser Cherry Baby av Rainbow Rowell just nu och den är så himla mysig. Inte bara för att hjältinnan är en amerikansk storlek 18 utan att det varken görs mer eller mindre av den saken, men för att Rowell är så bra på att skriva pirrigt. Den är också ljuvligt enkelspårig och samtida, som en godispåse, efter att ha hållit på med För in de döda av Hilary Mantel i vad som känns som en evighet. Den var också otrolig, men väldigt mycket mer medeltida fiber att tugga sig igenom. Man behöver båda.

• Det underjordiska biblioteket av Hanna Nordenhök vet jag inte riktigt hur jag kategorisera, fiber eller godis, men läste den som e-bok en natt när jag inte kunde sova (och brukar läsa på skärm för att inte tvinga Pär ligga i lampsken). Det är en kort liten roman, men vilken roman! Slukade och har inte slutat tänka på sen den natten. Tänkte köpa hem ett riktigt ex av den från bokmässan om ett par uger, så bra tyckte jag den var. Det blev också en nyckel till något jag gått och tänk-skrivit på en tid.

• En annan nyckel fick jag när jag deltog i Fibuls medelemsträff i helgen och vi gjorde lite skrivövningar på temat miljö. Plötsligt skrev jag tre sidor för hand - givetvis med noll hänsyn till ledaren Maria T:s uppgifter - och ville bara fortsätta. Jag tror jag äntligen hittade in i nåt jag sökt ingången till en tid. Usch, ett sånt pirr det är när det händer. Man går runt och manglar och marinerar och funderar och läser och tänker och så plötsligt en dag hittar man början på garnnystanet. Nu måste jag bar nysta färdigt allt det andra först.

• Jag har varit på gymmet igen efter ett långt uppehåll! Orkar/vågar inte lyfta nåt tungt pga ichias osv, men det har varit underbart att svettas ordentligt, ta i, känna en tyngd i handen, vara öm i musklerna igen.

• Vävningen är också igång sen igår! Verkligen en kvalitetshobby jag hittat där. Bara jag hinner ska jag låsa in mig i vävsalen i helgen några timmar och bara mata på, mata på, mata på. Är mitt upp i en linnehandduk.

• I tisdags var jag ledig och vi åkte ut på bilburen utflykt, utan nåt egentligt ärende. Det är verkligen trevligt att åka en sväng, även när det regnar och åskar. Man behöver inte sen nåt stort landmärke, en bra pina vedapino är mer än nog.

CONS

• På tal om zebra (häng med här nu, scrunchien, i början?): har snöat in på att jag skulle vilja ha zebrarandiga, ganska tunga gardiner i vårt vardagsrum. Tyvärr verkar den perfekta zebraranden vara svår att hitta, med djurmönster måste det vara perfekt för att vara bra annars blir det bara Rusta-core. INGETFELMEDATTHAGARDINERFRÅNRUSTA MENNIVETVADJAGMENAR.

Satmaran i slagsmål med Hästis, Pärs gamla vän.

• Virginia Woolf Strömberg har levlat upp i galenskap, helst om nätterna. Vi hade det rätt lugnt och bra en tid, men jag antar hon börjar vara pubertal eller nåt. Har inte noterat de vanliga löpnings-krumbukterna, men hon härjar som en besatt, gärna där vid femsnåret. Det är en speciell sorts terror att halvsovandes försöka identifiera ljud av fallande inredningsdetaljer och sen också försöka lista ut om ljudet man hörde nyss kräver åtgärd direkt. Vi har också blivit tvungna att gömma undan hushållets samtliga laddare, efter att ha förlorat fyra stycken till oförklarliga bitmärkes-olyckor. Nej, hon borde inte vara understimulerad, vi gör allt vi kan för att underhålla och utmana den lilla satmaran. Hon bara är… En katt.

• Hade tänkt gå till gymmet imorse men vaknade efter en natt av kattägande och halvkass sömn och kände ett så starkt NEJ att jag låg kvar. Ångrar det nu. Man kunde förstås argumentera för att det inte är för sent att gå till gymmet än idag, men då känner man inte min hemmasnickrade logik. Imorgon däremot!

• Det här är bara min vanliga slutsats jag landar i ungefär var 30:e dag, men låt mig säga så här på dag 26: fan, vad folk är dumma. Allt stör mig. Här är bara ett exempel: politiker (och privatpersoner) som anklagar media för att vara “ute efter dem” när de skriver nåt ifrågasättande. Speciellt som politiker borde man väl ha lite koll på ansvarfördelningen mellan till exempel förtroendevalda och media, men vad vet jag. man kanske var sjuk den lektionen på nian. Gud, det är långt till riksdagsvalet ännu. Kunde ge många fler exempel, men orkar inte. Allt landar ändå i: fan, vad folk är dumma.

• Jag började lyssna på Babel av R F Kuang för att jag tyckte Yellowface var underhållande och tyckte premissen lät mysig. Nu när vävningen är igång är en ljudbok mer eller mindre nödvändig att ha på gång och jag hade höga förväntningar på Babel, men den är extremt seg. Men nu har jag redan gett åtta timmar av mitt liv, så det känns som att jag bara borde power through de 17 resterande. Med ljudbok är det också lite så att jag nästan bara kan lyssna när jag sitter och pysslar med nåt med händerna, annars tappar jag fokus direkt och jag har kanske inte lyssnat så fokuserat senaste, typ, två timmarna. Och jo, är medveten om att inte alla gillar Kuang pga politics, men ni kan ta det lugnt, via ljudboksapparna får ju författarna knappt nåt för en lyssning så :-)))

• Jag har ingen aning om vad vi ska äta till middag idag och klockan är redan 15:30.

Tja, jag ska väl åtminstone äta middag före jag drar nån slutsats om vad som är värt vad. Pros-sidan leder väl, trots starka argument på cons. Vi får väl se.

September

Igår var det fammos födelsedag. Jag hade nästan glömt det, men när jag satte mig i bilen på förmiddagen var Firarsvängen igång, lokala österbottniska programmet där man får ringa eller skicka in hälsningar. Fammo lyssande alltid på programmet, jämt hör man ju om nån bekant som fyllt år, ett slags hennes generations Facebook antar jag. Sista åren hade jag gjort till vana att skicka in födelsedagshälsningar till fammo med nån passande låt. Agnetha Fältskog, Gunnar Wiklund. The classics. Det hade varit fint att få göra det i år igen, jag hade till och med kunna tänka mig att ringa in om jag hade haft anledning.

Jag fyller också år i september. Det är ju inte en speciellt unik månad att fylla år i, 70% av alla födelsedagar jag skrivit upp i kalendern infaller under augusti-september-oktober. Men ändå, det var liksom lite en grej, “vi som fyller i september”, jag och fammo.

September är en bra månad, födelsedag eller inte, fammo kvar eller inte. Lite bättre så klart med både födelsedag och fammo, men ändå. En pirrig månad, en matig månad, en rik och dignande månad. Skolorna är i gång, tjejnyåret är nytt, de dyra kalendrarna släpper sina kalendrar för nästa år. Jag började sticka en ny tröja förra veckan. Har bara ärmarna kvar nu, men rätt säker på att jag inte gillar formen på den. Tror ändå jag ska sticka klart, vem vet, jag kanske överraskar mig själv. Jag har tio andra pysselprojekt som jag vill göra, tio olika romaner jag vill läsa, tio olika romaner jag vill skriva för den delen. Som sagt, rikt och dignande är livet så här års.

Tyvärr är tiden lika tajt som vanligt. Gjorde en överblick över hösten nyligen och insåg att jag i vanlig ordning har packat veckorna fulla med jobb. Behöver inte handens alla fingrar för att räkna mina lediga helger fram till jul. Men har lovat mig själv att ta en ledig dag när jag kan utan dåligt samvete. Även om det är tisdag, även om ingen annan är ledig. Lovarrrr. Och så har jag bokat in en nästan-helt-ledig vecka utomlands i december.

Jag kanske också ska fira min födelsedag i år, med ett kalas. Tårta och grillad korv, frågesport och familjen, inget märkvärdigt. Har inte firat en födelsedag eller haft en releasefest på flera år, trots att jag inte lidit brist på utgivna böcker och fyllda år. Tror det är dags nu, nu när det ändå är september.

What's in my bag

Ett av mina egna favorit-segment i bloggar eller på Tiktok är klassikern what’s in my bag. Har inte gjort en sån själv på många, många år, så tyckte det kunde vara dags nu.

Här är min väska just nu. Det är en Baggu Horizontal Duck Bag som jag nyligen köpt på Vinted. Har haft min Marimekko-ryggsäck som vardagsväska i snart tio år och även om jag fortfarande använder den då och då är jag trött på att ha ryggsäck varje dag. Så nu testar jag mig fram. Målbilden är den perfekta stora läderväskan, men just nu är jag nöjd med den här.

Högst upp, min lunch och company. Idag ser den ut så här, hade ingen matlåda hemifrån. Också två gamla bilar, ett favoritgodis, som jag lite nonchalant skulle plocka på mig i förbifarten imorse hos min lokala affär, varvid det började rasa gamla bilar på golvet. Varje gång jag plockade upp ett par föll några nya. Kände mig som Mr Bean och skyndade svettig ut därifrån utan att möta nåns blick.

Meine hörenluren, de här är nån Sony-variant. Hade älskat att kunna ha små airpods istället, men mina öron är inte skapta för att ha in ear-lurar. Nej, nu är det inte tillfället då du ska inte tipsa om nån variant som funkar jättebra för dig. Tro mig bara när jag säger att jag gjort tillräcklig research för att veta att jag är en over ear-typ.

I rollen som Boken jag läser just nu ser vi Tre varv motsols av Per Faxneld. Läst en tredjedel och hittills är jag underhållen. Under tiden jag skrev det här inlgäget fick jag mejl från bibblan om att just den här är försenad och borde lämnas in. Heh.

Det viktigaste i min väska, axeln mitt liv snurrar runt: min bibel.

Skoja, det är min kalender! Men det är as close to a bibel som vi kommer i min hedniska väska. The journal girlies håller på att ta över internet, speciellt nu i terminstart- och Hobonichi-släppstider. Vilket är mysigt för jag ligger och scrollar journal with me-content kvällarna igenom, men jag känner också lite så där… My culture is not your costume?! Jag har varit grovt beroende av papper och pennor och specifikt kalendrar alltid och det är ett, om inte DET viktigaste verktyget för mig för att hantera min adhd. Det här är en Sterling Ink Common Planner Horizontal och jag älskar den och använder den till allt. Som dagbok, som minnesalbum, som planering, som kamrat.

Som kalender. Varje vecka har en sida för tider och happenings och en sida för to do-lista. Av paranoida skäl får ni bara se den här ovanligt tomma och underbara veckan från semestern.

Halva kalendern är kalender, halva är tomma sidor. De tomma sidorna har jag delat upp i två avdelningar; den första där jag gör trackers, statistik och andra mer planerade sidor som jag återkommer till, typ den här fåniga lilla samlingsplatsen för äppelstickers. Kommer ihåg stickern från kanske vart tionde äpple jag äter, men se nu, idag passade jag på och sätta fast det.

Och den andra, där jag bara skriver och ritar fritt. Den består till stor del av mötesklotter och to do-listor. Som ni ser är jag inte så lite förtjust i att klistra in grejer också. Mest bara för skojs skull, men också för att mitt minne är väldigt visuellt och chansen att jag ska komma ihåg vad som står på to do-listan är mycket större om jag kan koppla den till till exempel en Pettsson-bild.

Kompanjonen till en kalender är givetvis en penal med lagom mycket pennor och limstift och några washi-samples osv. Den här lilla plastväskan är inköpt från nån bokhandel nånstans (kanske Pen Store i Sthlm?), jag har nyligen flyttat över alla mina pennor till den. Tidigare hade jag en i tyg som mamma hade sytt, men kände att jag ville testa på en plattare variant.

Om jag bara ska ha med mig en penna så blir det en svart Muji-bläckpenna i 0,3 eller 0,5. Använder i princip bara Mujis bläckpennor för det ska som skrivas. Också smidigt eftersom de är påfyllningsbara.

Pentel Brush Sign är en annan favorit, för rubriker och färg. Jag märker att det här med kalender och tillbehör kanske borde vara ett eget inlägg.

Min allt-i-allo väska och en extra totebag finns nästan alltid med.

Allt-i-allo-väskan innehåller allt från sy-kit till tvättmedel on the go till plåster till handkräm. Några absoluta nödvändigheter är tuggummi, värktabletter, måttband, pincett och parfym. Jag går ingenstans utan pincett, förutom kalendern så är pincetten viktigast. Om du inte förstår varför så är du inte en kvinna som närmar dig 40. Har alltid ett par olika parfymprover med, men jag tycker det är speciellt praktiskt att ha en krämparfym, for all the occasions där man inte känner för att spraya runt sig. Shade från Lush doftar sol och solkräm.

Dator och laddare. Köpte ny dator i somras, en Macbook Neo (dvs en skrivmaskin med inbyggd Youtube) och har inte hunnit göra/köpa ett fodral ännu, så just nu rawdoggar datorn bara i väskan. Måste fixa det asap, vill ha nåt fint. Kanske kan sy…

Nycklar.

Och så allt löst som låg i lilla innerfickan. Solglasögon, ett något misshandlat paket cigg, en travel size parfym (Cosmic av Kylie Jenner), pass, ett estniskt marmeladgodis, en liten ask med mina mental health akut-piller, två hyttnycklar från färja och min plånbok. Jag köpte en fin, röd läderplånkka från Loewe när jag fick August-priset (ÄH) som jag ganska snabbt insåg var helt värdelös. Den gick inte att knäppa igen, inte ens tom. Ändå hade jag den som plånbok i flera år före jag till slut erkände besvikelsen. Man unnar sig en jävla designer-grej i livet och vad händer? Så nu har jag en silvrig liten sak jag köpte på loppis för 1,50€, tills jag hittar min nya favorit.

Det var allt!

Sommar, sommar, sommar

Juni fräste förbi som en motorcykel från ingenstans, jag satt kvar i min svettiga lilla bil, kramade ratten och såg henne, juni alltså, försvinna längs med landsvägen. Efter 39 stycken juni borde man kanske börja förstå att efter maj kommer juni, men jag tycker jag blir lika överrumplad varje år. Det är också en så otydlig månad. Ofta jobbar man fortfarande, men det är ändå sommar? Vissa har semester, men man förväntas ändå vara med och kvar? Det funkar inte för min enkelspåriga hjärna. När loggar vi ut? Ge mig ett gemensamt datum helst.

Midsommar är väl det närmaste vi har till on/off-knapp för sommaren. Midsommar i år firade vi på vägarna; vår roadtrip med far och styvmor startade den fredagen. Det var en inte helt oangenäm upplevelse att köra genom ett högsomrigt Finland, äta middag på den enda öppna kebabkiosken. För att inte prata om att anlända med färjan midsommardagen i Stockholm. Sällan har man fått vara så ostörd i trafiken där! Det var nästintill folktomt i hela landet. En ensam ung kille sålde kaffe och snus åt oss på en mack på morgonkvisten och han såg så grusögd och lidande ut att jag nästan ville klappa honom lite på huvudet. Tänk att du ändå orkade upp på jobb efter igår, duktigt! Sen gav han mig DNs helgbilaga gratis eftersom tidningen var slut och då var vår vänskap för evigt beseglad, i alla fall från mitt håll. Hoppas du har en fortsatt underbar sommar, du unge man som längs med E4:an någonstans står.

Jag orkar inte berätta mer ingående om resten av roadtripen, men den hade och nådde sina två egentliga mål: Blekinge och Baltikum. Vi visade upp Pärs barndomshoods under några dagar och sen körde vi hem igen längs med den baltiska kusten, det går nämligen färja från Blekinge till Litauen. I Litauen badade vi på ett av livets hittills bästa stränder. Finkornig sand i många kilometer, salt och varmt och vågigt vatten, män som solar stående. Det borde väl ha gått att räkna ut, men jag hade nog inte förstått vilken riviera våra grannar i söder sitter på. Vi badade bara en gång, men stränderna fortsätter längst med nästan hel kusten. Om någon bjuder dig på en beach vacation till Litauen: säg ja!

Nu är vi hemma igen och jag är på torpet, förflyttningen ut hit har påbörjats, men inte fullbordats, Pär är fortfarande i stan. Molnen ser hotfullt mörka ut, väderappen säger regn och åska om ett par timmar. Inom mig är det lika oroligt. Jag vet inte riktigt var jag ska sova i natt, om jag åker in till stan eller stannar här. I stan lockar häng med vänner jag inte sett på en stund, men här lockar nånting annat. Tystnad, stillhet, egentid. Sitta och stirra som enda aktivitet. När jag skriver det så här låter det inte som ett svårt val alls, men jag behöver verkligen sitta och bara stirra. Jag känner mig märkligt tom och uttöjd, en kaviartub utan innehåll. Märkligt och märkligt förresten, det är väl det förväntade efter våren som varit.

Jag vill bara inte vara den som blir stressad av vänner men jag märker hur pulsen höjs varje gång telefonen plingar till. Jag vill inte heller klaga på att folk hör av sig, snälla nån. Men det känns som att jag inte har något att ge någon alls, jag står inte stadigt i något, jag hinner och orkar inte med allt jag vill och då får jag panik. Ska jag bara skärpa mig och tacka ja och bjuda in eller ska jag dra mig in i min lilla håla? Ska juli susa förbi i samma fart medan jag sitter kvar här och kramar ratten och försöker lista ut vad jag behöver?

Igår kände jag ett ögonblick en slags helhjärtad harmoni. Jag stod på baksidan av torpet och hängde tvätt. På framsidan sommarpratade radion vidare, trots att jag gått i från den. Jag hängde lakan och lyssnade på fågelsången och sommarpratsmumlet. En lätt vind, en varm sol. Jag har inte tvättat håret i annat än havsvatten på många dagar och bhn hänger på krok på toan sen några dagar tillbaka. Skjortan i tunn bomull är mjuk och underbar, den har ett par fläckar av iskaffe och luktar salt av svett och sol.

Precis där och då var sommaren perfekt och inget kändes svårt eller dragigt. Jag har försökt analysera beståndsdelarna i känslan sen dess. Jag tror det har att göra med låta saker bara bli.

Det mesta bara blir ändå. Jag insåg precis att det regnar.

10 år

Igår firade jag och Pär tio år som gifta. Tennbröllop tydligen. Det är rätt knäppt, mest för att jag inte förstår hur det har hunnit gå tio år sen vi smög oss iväg till magistraten efter jobbet. Det känns som max ett par år, men när jag tänker på allt det som hunnit hända på de allegedly tio åren inser jag hur mycket som hunnit hända.

Många gräl, lika många förlåt. Många sorger, många tårar. Fler besvikelser än vad man tror man kan orka med. Men också lika mycket glädje, skratt och lyckokast. Nio syskonbarn, sju böcker, en lägenhet, ett torp, en bil, resor till ett gäng länder och så tio bröllopsdagar.

Pär kom hem från en vecka i Ronneby igår, jag hämtade honom vid flygfältet. Jag blir fortfarande glad när jag får syn på honom i en folkmassa, han skyndar på stegen när han ser mig. Vi åkte via torpet på vägen hem, bakluckan var full med saker som skulle dit. Lakan och filtar och bränsle till gräsklipparen. Snart är torpsäsongen här på riktigt.

Hemma åt vi spaghetti och köttfärssås, jag lagade maten och Pär städade undan.

Under tiden Pär har varit bortrest har jag städat och röjt om i lägenheten, våra bokhyllor är till exempel omorganiserade. Jag föredrar att göra storstädningar och ommöbleringar på egen hand, så jag passar alltid på när Pär är borta. Och nu, medan Pär stökade undan i köket med radionyheterna på, tog jag tag i det sista; leksaksskåpet. Syskonbarnen har ett eget skåp där de vet att leksakerna finns, de frågar efter nyckeln och låser upp nederdelen av vitrinskåpet när de kommer.

Me det behövde rensas. Farväl till tvättmaskinen jag byggde av en kartong, farväl till maracasen av glasburkar och torra makaroner, farväl till ärtpåsarna jag sytt och som var jätteroliga att balansera på huvudet och låtsas nysa så att de ramlade. Även i syskonbarnens liv går åren, nu är det bara att hoppas att samlingen Kinderäggs-figurer, legoklossar och högen med pussel funkar som underhållning en stund till.

Efteråt drack vi kaffe framför tv:n. Pär såg en fotbollsmatch, jag satt bredvid och läste min bok, grävde in mina fötter under rumpan på honom som jag alltid gör. Katterna cirkulerade kring oss, parkerade sig vid fötterna, vid axeln. Vi struntade båda i våra respektive deadlines för några timmar.

Det kan låta fattigt, men av allt det vi delat under de här tio åren så är det vardagarna som jag tycker allra bäst om. En kaffekopp, en bok, ett skåp som behöver rensas. En ljus och lågmäld vårkväll, världen bara en svag vind och ett rop från gatan genom det öppna fönstret.

Två små barn som för tio år sen precis ingått äktenskap

Katter och inspiration

VaD bRa dEt GåR mEd bLoGgAnDeT ElLeN!

Till mitt försvar så har det varit ett par intensiva veckor. Men senast jag sa det till min kompis Johanna, som svar på hur jag haft det på sistone, så skrattade hon bara och sa “det säger du jämt”. Vilket… det kan ligga nåt i. Det är väl både en slags försvarsmekanism av hjärnan, att man alltid lyckas inbilla sig att det finns både ett mycket annorlunda före och ett absolut annorlunda efter nån stressig period.

Det som varit mest intensivt i vinter och vår är resorna. Jag är uppe i nästan 30 hotellnätter (varav 4 har varit semester) redan i år - och då åker jag igen på onsdag och är borta vecka. Men efter det, då börjar faktiskt det här hägrande efter. Jag har visserligen bokat in mycket skrivtid och har en stor deadline före midsommar, men jag har knappt nån tid kvar att passa och ingenstans jag behöver vara Ellen Strömberg så nån ser det före augusti. Att sitta och “bara” skriva känns nästan som semester at this point. Jag längtar i alla fall mycket efter ostörd skrivtid.

Men, tills dess, här lite highlights från senaste veckorna, saker som gjort intryck på ett sätt eller annat. Eller mer, highlights från highlightsen, så mycket av det man går igång på eller gillar glöms bort före det hinns med i bloggen. Men, ett urval, kanske nåt tips, lite lösa tankar, håll till godo.

Koreografin i Yung Leans och Gener8ions.. musikvideo…? Kortfilm? did things to me, på samma sätt som Rosalias liveframträdande av Berghain på Brit awards tidigare i vår. Jag är väldigt, väldigt svag för den där typen av desperation i musik och dans som är liksom The rave at the end of the world. Det är jag nog inte ensam om och det är väl inte heller en slump att kulturen drar ditåt just nu. Men jag tycker att det finns något hoppfullt och något i energiskt i det som händer när man ger upp, när det inte finns nåt annat kvar att göra än att go bananas. Det gör mig mindre rädd för katastrofen, när och hur den än kommer.

Hittat en äkta drömtröja på Vinted - i alla fall enligt passform och material. Inget märkvärdigt egentligen, en tunn college-tröja bara, men den är så perfekt lagom lång, lagom tunn, med ett lagom fall. Vill egentligen bara ha den på mig från och med nu. Tyvärr har jag försökt googla märket för att se om de har andra tröjor, kanske till och med utan batikmönster och airbrushade drakar, men det verkar inte som att det görs längre, hittar bara seocnd hand-träffar på andra plagg. Men, nu vet jag ju. Och sorgligt att det ska vara så ovanlig känsla, det här med att hitta ett plagg som är precis som man vill.

Likt alla andra tjejor på internet har jag läst Famesick senaste tiden. Jag lyssnar på boken i hennes egen uppläsning och den är helt okej. Det som har slagit mig hårdast är kapitlet där hon beskriver hur jagad hon känt sig av allmänhetens förfrågningar och krav. Att hon inte ville tacka nej till nåt, för att folk inte skulle tycka hon är otacksam eller ogenerös med allt det som bara fallit henne i famnen. Jag har ju inte upplevt en bråkdel av den framgång Lena Dunham har, men jag kände igen mig så mycket i de där tankarna. att vilja be om ursäkt för allt det man jobbat ihjäl sig för, att jag blev tvungen att sätta mig ner och pausa garderobsstädningen. Det är väl också det Dunham fått mest kritik för i boken, va inte känd om det är så jävla jobbigt då. En del av mig tycker att det är en rimlig invändning, men det är också något med att det alltid är kvinnor som ska skylla sig själva. Tänker på när Hanna Hellqvist för några år sen skrev en krönika om ämnet och hur snabba folk var med att tycka hon gnällde. Jag är inte inte ens i närheten av Hellqvist fame heller, men redan på min lilla låssas-skrivit-några-böcker-nivå slås jag inte sällan av folks gränslöshet. Nåja, Famesick - 3 av 5, ok underhållning.

Den här gamla konservburken jag såg i ett klassrum jag besökte för nån vecka sen och den inspirerade mig enormt! Så snygg! Vill skriva en bok med ett sånt här omslag. Pluspoäng om boken heter Rosso Rosso. Inspiration ska man inte leta efter för aktivt, den ska få komma till en när den själv vill.

Som att närma sig en katt! De här två små chipmunksen både förgyller och förtretar, dagligen.

Från fauna är inte steget långt till flora. Magnoliaträden stod i knopp och nyblom när jag var i Lund för ett par veckor sen. Det kommer aldrig sluta fascinera mig; vilka träd folk bara lever med som om ingenting när man väl kommer ner i det europeiska lövträdsbältet. God bless björk och tall, men magnoliablom? Kom igen. Fånigt vackert.

Efter att jag varit i Lund på blixtvisit (ett författarsamtal, bränna 1000 kr inne på Lexis papper, luncha med mor, dricka en kaffe på Love coffee) åkte jag upp till Stockholm. Där tillbringade jag en vecka på jobb. Och även om jag hade tänkt passa på att göra saker på stan så blev jag lite sjuk, så jag fick passa på med SVT Play istället. Såg bland annat den danska filmen Empire (eller Viften, som den heter på danska) en förmiddag och tyckte mycket om den. En väldigt vacker och annorlunda film om ett väldigt grymt ämne; den danska slavkolonin i Västindien. I wanna say att filmen är komisk, men inte haha-komisk, utan mer eh, va sker-komisk if you catch my drift. I centrum står två svarta kvinnor, den ena fri och gift med en dansk, den andra slav och hushållerska i hushållet.

Den här 15 år gamla bilden på mig själv som jag snubblade över gjorde mig både kallsvettig och lite öm i sinnet. Vem är det här unga, vilsna lilla barnet och varför tror jag att 15 år inte är så länge sen? Det är SÅ längesen. En livstid.

Jag hade knappt något av det jag har idag för femton år sen, men en sak jag hade redan då var mina barndomsvänner i Måndagsklubben. Med dom smyginvigde jag häromsistens torp-säsongen på valborg. Jag åkte dit redan från morgon och skyfflade musskit och vädrade och värmde och tvättade rent och skurade upp och det gjorde så gott för både mig och lilla huset att få vara ensam i dom bestyren i några timmar. Längtar verkligen till långa, lata sommarveckor där. Sen kom Måndagsklubben och då svängde det från sjörapporten på låg volym till listor med nostalgiska hits på hög volym. Många omgångar Hitster, många flaskor vin och många timmar sktisnack. En väldigt trevlig valborg!

Men vaknade upp och mådde uruselt, alltså oväntat uruselt, dan efteråt. När jag väl hade samlat ihop mig, städat undan och slutligen slängde soporna i vår gemensamma soptunna i byn låg solen redan lågt och gyllene över fälten. En främmande katta med hög svansföring kom mig till mötes när jag stod och tryckte ner kartong i kartonglådan, med en fet mus hängande i munnen. Hon såg frågande på mig och det var tydligt att det var jag som var inkräktaren i hennes rike och inte tvärtom. Kanske för att hon redan hade ett byte i käften, vek hon bara undan och gick vidare i kvällssolen,. Jag lämnades med känslan av att hon med lätthet hade kunnat ta mig i vilken närkamp som helst. Just den dan hade hon säkert det också.

Men katter och inspiration: dom kommer och går som dom vill.

Om allt, om Viola

Det finns mycket att berätta om, men jag kan inte berätta om något om jag inte berättar om Viola.

Viola dog en måndag i augusti. Hon hade tacklat av, blivit hemskt mager under kort tid. Första gången jag tänkte på det var under min ensamma vecka med katterna i Monäs. I början av augusti stannade jag kvar i stugan en vecka för att arbeta, Pär åkte in till stan. Jag behöll katterna, som skydd för mössen. Jag förundrades lite över Viola den veckan, att hon blivit lite smal, men i övrigt verkade hon frisk och normal. Dessutom hade alla hennes värden varit bra senaste gången vi var till veterinären, bar för ett par månader sen. Jag försökte att inte tänka mer på det, men det var något rastlöst över den veckan. Jag trodde att det var mörkerrädsla och ovana att sova utan Pär som höll mig vaken. Kanske tanken redan slagit rot i mig.

Hemma i stan gick det snabbt. Viola matvägrade. Jag matade henne med kattgodis, försökte truga laxkräm i henne. Hon slickade i sig lite, men det var utan större inlevelse. Vi bokade veterinärtid.

Hon låg under soffan de sista dagarna, men när jag lockade på henne kom hon ut och lade sig på sig som vanligt. Jag kände hennes ryggrad under händerna och viskade. Snälla, snälla. Hon kurrade och la sin haka i min hals . Hon tröstade mig, trots att det var jag som borde ha tröstat henne. Jag som satte henne i buren, jag som sa ja till den sista sprutan, jag som kanske kunde ha gjort något annorlunda.

Själva insomnadet var inte så hemskt som jag alltid föreställt mig det. Hennes ögon förvandlades till glaspärlor, hennes kropp slutade vara katt och blev bara kropp. Visst grät jag, men jag höll ihop det, där och då. Men sen.

Första nätterna var värst. Jag låg och tänkte på Violas kropp som vi lämnat i Esse hos veterinären för kremering. Att hon låg ensam där i skogen nånstans, medan vi låg hemma i sängen meden spinnande och levande Sylvi mellan oss. Det var outhärdligt. Jag tänkte på alla gånger jag föst ner henne, alla gånger jag ropat åt henne och alla gånger jag varit så otroligt trött på henne. Jag hade varit så elak åt henne och det enda hon ville var att vara nära mig och tycka om mig. Och nu hade jag svikit henne på det slutgiltiga sättet: jag hade tagit livet av henne.

Vi reste också bort, bara ett par dagar efteråt och lämnade Sylvi i brorsans vård. Jag har aldrig tvivlat på brorsan som kattskötare, men att inte kunna förklara för Sylvi varför alla försvann kring henne. Först Viola, sen vi - även om vi skulle komma tillbaka. Det var outhärdligt och samtidigt väldigt skönt att lägga sig i en hotellsäng. Det finns inga förväntningar på att ens katt ska hoppa upp på en i en främmande säng. Det gick att låtsas att allt var som vanligt. I alla fall i små stunder.

Vi var först på Färöarna ett par dagar och trots sömnlösa, samvetstyngda nätter hade vi ljuvliga dagar. Vi körde runt över bergen och klipporna, klappade får och lät Atlanten stänka oss med saltvatten. Färingarna är inte speciellt senitmentala och vyerna bjöd in till många djupa tankar, så det var på sätt och vis ett perfekt resmål. Att köra hyrbil genom ett Nangijala, vad mer kan man begära?

Sen flög vi över till Island, till våra amerikanska vänner som hade installerat sig i vårt gemensamma airbnb och till alla katter äger gatorna i Reykjavik. Jag hade ingen aning om att katterna där är en grej, men det är dom. Jag visste inte heller att amerikaner är en sån grej på Island, men det är dom också. Inte bara våra två vänner, men hela innerstan fullkomligt vibrerade av amerikanska turister.

Sen kom vi hem och den nya tillvaron sjönk in. Pär sa en gång att jag verkade mer ledsen över Viola än över fammo. Så enkelt är det inte, men det finns ett element av akut, barnslig sorg i saknaden efter Viola som jag inte upplever med fammo. Med Fammo fanns det så mycket tacksamhet och värme i minnena redan från start, så mycket vi hann prata om och igenom. Sorgen efter fammo är vi också många som bär på, den är större, men just därför också enklare att bära.

Jag vet att många tycker det är fånigt att sörja en katt på det här sättet, jag har sett alla möjliga slags reaktioner på det. Jag kan förstå dem alla. En katt är en katt, men en katt är också så mycket mer. Jag var knappt 25 när Viola flyttade in hos mig, jag var 38 när hon flyttade ut. Det har hänt mycket på de 13 åren. Och vad som än hänt, har jag kommit hem, lagt mig på soffan och Viola har lagt sig på mig, som ett litet kurrande tyngdtäcke.

Sen går sorgerna in i varandra, det är inte lätt att veta vad man gråter för alla gånger. Något kom ikapp mig i somras, under semestern, under den där ensamma veckan i Monäs. Något som inte vill släppa taget om mig, när jag till sist motvilligt erkände det.

Jag försöker skaka av mig det så gott det går, men hösten har varit trögstartad. Det här brukar annars vara min prime time, my time to shine, men september kändes håglös och enfärgad. Jag gör mitt bästa för att komma ihåg vem jag är, det går bättre och bättre. Tror jag.

Det har gått ett par månader sen Viola dog nu och kroppen har vant sig. Jag förväntar mig inte längre en dov duns och tunga steg på kroppen. Istället har jag senaste veckorna lärt mig att förvänta små nålstick i tårna, ett delfinliknande pip från golvet, sylvassa tänder i näsan.

Utan undantag har Virginia väckt mig klockan fem varje morgon. Inte för att hon vill ha mat, inte för att hon nödvändigtvis vill gosa, hon vill bara jag ska vakna. Virginia, eller Vigga, som hon heter, är en svartbrun liten pälsboll med bruna ögon och har bott hos oss nu i några veckor. En katt är inte bara en katt och en katt kan inte bytas ut, men en katts bortfälle kan ge utrymme för en annan. Så, in flyttade till Virginia.

Virginia är ett särdeles dåligt kattnamn, svårt att säga och onödigt högtravande. Men man ska aldrig börja skämta om ett husdjurs namn. Vore det inte snyggt med en Virginia som sällskap till Sylvia? Plus att det funkar som homage till Viola. Sen var det försent att ändra. Så nu heter pälsbollen Virginia, men kallas bara Vigga. Eller Vigdis, eller Viggel, eller Viggo, eller Viggly.

Vigga är en särdeles bra katt, social och orädd och gosig. Lite väl vidlyftig i närheten av blomkrukor och bokpärmar och garnnystan, men på det stora hela fullständigt omöjlig att motstå. Till och med Sylvi verkar ha livats upp av Viggas närvaro, även om Sylvi gick från att vara lilla katten till stora katten över en natt.

Vigga är ingen famnkatt, kattungar är ju sällan det. Men förra veckan sa Pär, med ett litet flin, att Vigga hade lagt sig till rätta på mig och sovit, när jag redan somnat. Precis på bröstet, precis som Viola.

Saker jag gjort - och inte gjort i sommar

Ska det vara så här? Ett inlägg per årstid? Jag hoppas inte det, men vet bättre efter snart 25 års bloggande online att inte lova motsatsen heller. Då skiter det sig säkert.

Kanske det faktiskt SKA vara så här. Det är kanske tidens melodi, mer nyhetsbrevigt. Har lekt med tanken på att starta ett substack som alla andra coola brudar, men dom minuterna det skulle ta att logga ut härifrån och logga in på en annan plattform hindrar mig från det. Det är så bekvämt att bara puttra på här, även om puttrandet är lågintensivt.

I höst ska jag för första gången på många år inte medverka på nån bokmässa så veckorna är ovanligt tomma i kalendern. Eller, de ser tomma ut, men jobbmängden kommer nog vara tillräcklig ändå. Har flera projekt på gång till 2026, men jag ser fram emot att ha lite mer inre tjänst och lite mindre yttre. Boa in mig i kontoret. Slita ut tangenterna. Kanske punkt punkt punkt blogga frågetecken…? Vi kan väl hoppas jag skulle hinna skriva lite oftare här. Jag saknar här.

Vi är mitt i sommaren ännu, men imorse när jag steg ut på trappen doftade det lite misstänkt fuktigt och svalt i luften, så nåt annat är ju på kommande. Och jag har trampat igång datorn igen efter flera veckor av att den legat orörd i väskan, så kanske passar det ändå med nån slags sammanfattning. Jag vill dock föra till protokollet, att jag är EMOT att börja ropa om höst så fort klockan slår augusti!!! Såg en Tiktok igår av en tjej som är en Disney Local (det vill säga; bor i Florida, så nära parkerna att hon kan vara där dagligen) som var stressad för att Disneys Halloween-merch redan var slut i nån park, fjärde augusti. Det är galet på så många sätt att höst-grejen känns som det mest normala.

OKEJ let’s have a Ellen summer retroaktivt!

Om vi börjar med det jag INTE har så har jag inte:

• varit på gymmet på över två månader :—-) “man rör ju ändå på sig mer naturligt sommartid” säger jag men det har mest bara varit lögn. Jag har som en nöjd padda suttit still mest hela tiden. Men nu börjar jag bli sugen igen, faktiskt! Och det har aldrig varit en fråga om att jag inte kommer gå tillbaka dit, det är nytt.

• varit på fest. Tro mig, jag har ändå fått i mig my fair share of vin och cigg och sena kvällar, men förra året var vi bjudna på flera större fester och bröllop och i år: noll. Ärligt? Ganska skönt, men finklänningarna ser lite övergivna ut.

• scrollat så mycket! Detta tack vare appen Freedom och att jag redan i maj bestämde mig för att låsa alla roliga appar både dagtid för att få något gjort och nattetid för att få sova lite. Kan rekommendera, speciellt för adhd-hjärnan. Har fortfarande scrollat, men den där ovanan att hela tiden ta upp mobilen och microdosa some har brutits. Jag är ingen übermensch, herregud, jag suckar fortfarande besviket varje kväll när tiktok låses mitt i en uppdatering om gorlworld eller vad jag nu är in i. Men då är det bara att tänka att jag får fortsätta imorgon och imorgon har jag nästan alltid glömt vad som kändes livsviktigt.

• stressat av. Visst, jag har nästan helt struntat i jobb i några veckor, men jag har inte hanterat stressen av alla sommargäster och vänner och släktingar som vill ses så bra. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig an det, för den stressen har egentligen inget med personerna i fråga att göra, utan med mig. Jag blir rabiat av att ALLA vill ses samma två veckor och jag ska försöka räcka till. Tycker inte om att vara rabiat. It’s not a good look.

Det jag har då!!!

exempel på en bra ungdomsbok

• läst! Wolf Hall av Hilary Mantel tog en stor del av sommaren att ta sig igenom. När jag läste All fours av Miranda July på cafe stannade en kvinna och berättade att hon precis läst den och den har förändrat hennes liv. Jag förblir oförändrad, men den var bra. Läste flera riktigt bra ungdomsböcker i början av sommaren också. Högläste också Bagar Bengtsson på stranden en dag. Den håller än. Att bli begraven i en limpa… Mycket att tänka på.

• på tal om Wolf Hall, har jag tänkt mycket på “historia”. En konsekvens av att jag inte låst SRs app och därför lyssnat igenom löjligt många avsnitt av P3 Historia. Plötsligt är jag intresserad av medeltiden…? Kanske.

• loppisrundat, så klart. Snäckskålen är en krona i haulen, både visuellt och symboliskt. Kan inte motstå onödig kitsch när den presenterar sig på det där sättet. Men jag har också köpt användbara saker såsom oanvända Havaianas för ett par euro (som snabbt blev mina mest använda skor), en norsk yllefilt i toppskick för en spottstyver, nya köksgardiner och en Eminem-tischa till brorssonen som är i sin rap-era. Bland annat.

• klagat på vädret - mest för att nåt ska man ju klaga på. Men också för att de här nya, moderna bipolära somrarna är jobbiga. Först regnade det och var usligt i en månad. Sen blev det 30+ och olidligt i en månad. Var är det lagomiga?

• ätit gott, men enkelt. Kefir och flingor som fullvärdig måltid så ofta som möjligt. Caprese! Kokt potatis, stekt potatis, kall potatis på knäckebröd. Trots priserna åt jag jordgubbar så det sprutade ur öronen runt midsommar. Överskattade min italienska och råkade beställa krabba i Bologna, fick in ett halvt urtidsdjur på tallriken. Blev inte skaldjursvän av det heller. Oräkneliga koppar kaffe och immiga glas vitt vin på terassen och balkongen. Gjorde en miljard köttbullar i maj och frös in i påsar, tinade upp en och tog med till stranden som snacks en dag. Stekte krabbelurer och tog med en annan. Grillat korv och bett andra grilla korv. Hittade ett riktigt bra vin på låda till midsommar och kände mig lite konossör - tills någon påpekade att det var en metalmusikers vin. Köpte en gräddtårta en helt vanlig lördag när jag insåg jag har fri vilja.

• väntat med första doppet rekordlänge, eftersom juni var kall och regnig. Men efter att oskulden rök har det badats mycket. Bäst är att låta kidsen spreja ner dig med vatten om du vill få hjälp med att doppa dig. Roligt för alla, i nån mån. Nej, vänta. Bäst är de gånger det blåst och vågat så att du bara behöver stå där och plötsligt är du doppad. Vi har varit blessed med skummiga vågor på vår go to-strand flera gånger de varmaste dagarna. Ljuvligt, ljuvligt.

• hängt med syskonbarnen, hängt med familjen, hängt med Pär, hängt med vänner. Det är ett bra koncept att bjuda in någon för ett dygn eller två till stugan - eller bjuda in dig själv till nån annans stuga och sen isolera sig lite lätt där. När det gäller vänskap, så är kvanititet ibland det man behöver mer, inte bara kvalitet. Det är allt för sällan man hinner bara ligga och dega ihop med sina vänner idag. Det återställer något, fyller på något. Men även två timmar på en uteservering efter att ha synkat scheman i en vecka betyder ju något.

• vävt lite pläd och lite kökshandukar, stickat en hätta och ett par sockor, försökt virka lite. Jag behöver ha något för händerna, speciellt när apparna är låsta, men det är lite mindre roligt att hålla på med garn sommartid. Onödigt klibbigt. Men att sitta i bikini i hammocken och sticka och lyssna på sommarprat var trevligt den dagen jag gjorde det!

• återerövrat torpet! Förra sommaren vi inte vara här nästan alls och i vinter fick det stå orört i flera månader. Det gjorde att jag hade en känsla av att röra mig med lätta steg där, som att jag inkräktar i någon annans stuga. Kanske har vi aldrig ens riktigt gjort det till vårt, vi köpte det möblerat och även om vi ändrat om, gett bort, bytt ut och lagt till så har mycket bara fortsatt vara som det var. Samtidigt har vi bara slängt in saker där det rymts hela förra året, vilket gjorde att inget hade en given plats. Vi började med att köpa ny säng hit, något vi borde ha gjort redan förra sommaren. Men ni vet hur det är, när något inte är akut… Sen gick jag (borde kanske skriva vi för att påpeka att Pär visst är delaktig i hushållet här, men honestly så vill jag helst göra sånt här ensam när jag blir på det humöret, så i praktiken jag ändå) igenom alla hörn och skåp här, skrev listor, åkte till Ikea och sen började ett stort organiserings-raseri där jag rev ut, skurade ur, vek ihop och slängde ut. Reslutatet ser kanske inte så annorlunda ut för nån annan, men för mig känns det väldigt annorlunda. Jag tycker så hemskt mycket om att vara på torpet, men det är väl ganska lätt hänt att en fritidsbostad börjar kännas främmande eller övergiven. Det krävs bara ett busy år. Men i sommar har vi varit här flera veckor. Jag skriver här, för vi är här den här veckan med. Som sagt; än finns det sommar kvar! Och på tal om det måste jag nog klippa gräset nu, jag har redan skjutit upp det allt för länge.

men på den här bilden är jag i Italien, långt från alla torp

Också en vår

Och så fortsätter livet, även om jag inte berättat om det här. Har kanske varit ovanligt tyst online i vår, men jag har kanske pratat och skrivit ovanligt mycket offline också.

Det har på flera sätt, varit en tung vår. Sorgen ska ha sitt, i både tid och ork. Jag är lite ankarlös utan fammo har jag märkt. Har närmare till den där otrygga ångesten jag inte känt på flera år. Det är på sätt och vis ett kvitto på allt det jag jobbat för senaste åren, att jag blir lite förvånad över vad som utlöser oron. Det är dessutom situationer som har väldigt lite med fammo att göra. Men det är väl det där ankaret som är borta. Lättare att flyta iväg. Glad ändå jag hann skapa så många andra, inte lika tunga och absolut förstås, men ändå, ankare före detta försvann. Förr eller senare hittar jag ju stadgan igen. Rastlös som jag är hade jag hoppats på förr så klart, men senare får duga.

Försöker att inte stressa för mycket över vad som känns som en backlash i måendet. Har tagit såna elefantkliv i hantering och medicinering av Projekt Jag senaste åren, verkligen kunnat börja skörda frukterna av nåt. Jaja, ett bra halvår fick jag, har jag tänkt många gånger. Men så on/off är det ju inte, så klart. Det är också fånigt att tro att livet magiskt skulle sluta vara livet, bara för att man mår bättre.

Hade Pigga-Sugen-på-Livet Höst-Ellen kunna se in i framtiden så hade hon också kanske inte bokat in så mycket jobb just den här våren som hon gjorde, hon hade klappat Trötta-Jävla-Vår-Ellen på axeln och bett henne gå och lägga sig. Men så där är det. Jag gör också så mycket roliga, nya skrivgrejer just nu att jag inte heller vet vad jag skulle välja bort. Jag vill göra allt, jag vill bara orka med allt också, är det för mycket begärt?

hej hej, här är jag

Våren har aldrig varit min årstid, det får man väl ÄNDÅ säga. Först kommer ljuset tillbaka och överrumplar mig, gör mig trött och spänd och medveten om alla dammråttor. Sen blir det pollensäsong och bihålorna sväller igen och varje eftermiddag tror jag i åtminstone i en halvtimme att nu har influensan tagit mig. Sen kommer jag ihåg, ja, just det, jag är inte bara närsynt, jag nyser av naturen också. Först att stryka med i en samhällskollaps. Och när jag äntligen kan andas genom näsan igen, då börjar barnkörerna yra om blomstertid och vänliga grönskor och så får man stå där och tjuta av alla känslor. Nej, tacka vet jag kusliga och mörka november. Inte en solstråle, blomknopp eller skolavslutning i sikte.

Förra året lurade vi våren och var i Italien i fyra veckor. Ett otroligt lifehack. Åkte när snön ännu låg på marken och kom hem en årstid senare, solbränd och utvilad och världsvan (nästan). Det måste vi göra om nån gång, men det får nog vänta lite, Viola har bara precis förlåtit oss.

Jag sov i Helsingfors inatt, åkte hem med åtta-tåget. På väg ut ur stan råkade jag se körsbärsträden i Kaisaniemiparken (om det fortfarande räknas till det), de i total blom, rosa och fluffiga. Och just då kändes våren lite, lite lättare.

Inte ens ett foto i timmen

Som vanligt glömde jag min egen missionen “ta ett foto i timmen” inte ens halvvägs in, men skrev i alla fall rapporter från en helt vanlig måndag i måndags.

08:00
Jag vaknar av väckarklockan. I sömnen tänker jag att mitt tänke doftar annorlunda och sen vaknar jag. Slår av alarmet och kisar mot telefonen. Jag har fått ett mejl om att mötet jag skulle delta i från morgon är inställt pga sjukdom, så jag tillåter mig själv snooza en stund. Alltid ett misstag, irritationen och tröttheten växer för varje alarm som ringer med några minuters mellanrum. 

Jag drar på mig samma jeans och samma tröja som igår, dom ligger färdigt på golvet. Det kan låta deppigt, men för mig har det varit en frigörelse att inte kräva dopaminkicks av något nytt, något annorlunda i kläderna varje dag. Så länge dom är rena funkar dom, åtminstone för vanliga kontorsdagar. 

Sylvi plirar mot mig från fotändan. Så fort jag stigit upp kommer hon lägga sig på min uppvärmda plats och fortsätta sova tillsammans med Pär. Viola har sovit i skivbacken inatt och hoppar ur och sträcker på sig när jag kommer in i vardagsrummet. Sen hulkar hon upp en hårboll, förstås. Jag överväger att inte låtsas se och lämna det åt Pär, men torkar ändå upp.

Deodorant, serum, dagkräm, mascara, rouge. Inser mitt i rutinen att jag för första dagen på länge känner doften av doftljuset som står på toan. Det doftar även när det inte är tänt, men senaste veckorna har jag varit för stockad eller förkyld att känna det. En liten seger med andra ord.

09:00
Äter knäckebröd med Philadelphia och tunna skivor kalkon till frukost, precis som jag gjort sex av sju mornar i många år nu. Dricker ett glas vatten till och tar alla piller. C & D-vitamin, två stora magnesium och så medicinerna. Viola knaprar lite torrfoder och sätter sig sen på fönsterbrädet och tittar ut. Det är sol på grannhusfasaden. Jag undrar vad som försigår i hennes lilla kattskalle när hon blänger ut på duvorna. Hoppas hon också är glad över solens återkomst.

Borstar tänderna och väljer dagens parfym. Packar lunchlådan, viskar ett hejdå till Pär som grymtar nåt i kudden, stiger i skorna och går ut. 

I köket på kontoret står en ny person, det visar sig vara tyska utbyteseleven som ska bo här några månader. Mitt kontorskollektiv har också ett par airbnb-rum och allt som oftast stöter man på nån ny. Hon visar sig vara från närheten av Hannover. I några sekunder drabbas jag av panik: tänk om… tänk om… tänk om... Jag vet inte hur den meningen fortsätter egentligen men så är det alltid. Men hon är trevlig, jag är trevlig tillbaka. 

Mina tofflor står äntligen där dom ska. Förra veckan hade en airbnb:are börjat använda dem, säkert i tron de var ett av free use-paren. Jag vill vara generös och är inte speciellt kinkig egentligen, men något med att jag såg hans för stora fötter hasa förbi iklädda mina jävla gummitofflor känns lite vidrigt. Jag sticker in fötterna i dom i alla fall. Nån måtta får det vara på neuroserna.  

10:00
Gör ett kollage som uppvärming som vanligt, dricker en flat white, svarar på några mejl. Ingen kaffekopp är nånsin så god som den första i kontoret en vardag. Ser på Kendrick Lamars Superbowl-framträdande. The revolution’s bout to be televised, men jag tycker inte det lyfter efter det. Kanske förstår jag inte allt. Hans jeans är i alla fall snygga. Bootcut, känns fräscht. Blinkningen till Drake är också kul, så klart. Sitter och mumlar probably A minoooooor för mig själv långt efter videon är slut.

11:00
Handleder en liten timme. Det är andra året jag är personlig handledare till en studerande på Folkuniversitets skrivarlinje. I stora drag ses vi en timme varannan vecka under läsåret. Timmen går som vanligt snabbt, trots att jag alltid är orolig för att jag ska vara för dåligt förberedd. 

12:00
Hörde under handledningen att Ulrika, min kontorsgranne och kollega kom hit, så jag smyger mig över till hennes rum och sitter där en lång stund och frågar om festen jag missade förra veckan när jag blev sjuk. Det bästa med bokbranschen är att den är så full med personligheter, finns alltid något att prata om. 

13:00
Vi äter lunch i köket, Ulrika, Aja och jag. Oftast äter jag lunch framför datorn, har sällan ro att slita mig när jag väl kommit igång. Men idag har jag inte riktigt kommit igång än och jag drar mig för att öppna dokumentet jag borde skriva i. Det kommer alltid till en sån punkt i alla projekt, när det känns omöjligt att fortsätta. Ibland är det i början, ibland är det i slutet, ibland mitt i, ofta beroende på hur resten av min jobbsituation ser ut. Men det kommer alltid och blir bara värre av att jag skjuter på det, men jag kan inget annat heller. Så det växer sig till ett monster i hjärnan, ett berg helt omöjligt att nå toppen på. Jag är i slutet av det här projektet och det har varit oroväckande lätt hittills, men nu. Nu när jag egentligen borde vara klar redan, då har det sagt stopp. 

Alltså sitter jag gärna i köket och surrar. Låter datorn bli svart och solen vandra över blåa februarihimlen. Till slut är köttbullarna och potatisen slut och jag kan inget annat än gå tillbaka in till mig. En till flat white som enda sällskap. 

14:00
15:00
16:00
Skriver. Det går trögt, men monstret krymper och till slut går det lite lättare. Lyssnar på Kendrick Lamar. Känner lite hopp. Wop, wop, wop, wop, probably A minoooor gång på gång.

17:00
Äter en proteinpudding, gör lite Duolingo. Funderar om jag ska bara köra nu när jag ångan uppe eller spara sista till imorgon på tåget. Är på väg att bara fortsätta när jag hör ljuden av gruppen som har möte i allrummet ikväll som börjar samlas. Dom stör inte mig, men det känns som att sitta och tjuvlyssna att sitta så nära utan att delta, så jag ser det som ett tecken och packar ihop. Har ändå skrivit på rätt bra i flera timmar. Småpratar med några i gruppen medan jag stiger i skorna. En annan airbnb-gäst står och hänger tvätt i korridoren. Jag säger hej och går ut i kylan. 

18:00
Ringer Pär samtidigt som jag skrapar rutorna på bilen utanför. Pratar i med honom i högtalaren och skrapar rutor och känner mig lite jagad. Hör ett glatt och högt hejsan bakom mig plötsligt och ropar högt och skrämt till före jag inser att det bara är Beppe som råkat komma förbi. Några sekunder av förvirring uppstår före Pär i högtalaren och Beppe och jag lugnat oss. Bilen brummar och frosten sitter hårt och ojämnt, den värsta sorten. 

Kör förbi Prisma för att handla lite. Har slut på proteinstänger och vill gärna ha några i väskan at all times, eftersom jag nyligen upptäckt fenomenet mellanmål och vad det kan göra för humöret. Köper lite skafferivaror jag vet är slut: boveteflingor och lingonsylt och vegoprotein. Impulsköper en ljusröd krukros, för att jag tänker direkt hur fin den skulle vara i mörkblå krukan i vardagsrummet som just nu härbärgerar resterna av en hyacint från i julas som borde ha slängts för länge sen.

19:00
Katterna möter mig i hallen när jag kommer hem, viola på byrån och Sylvi på golvet. Deras svansar darrar lite när jag kliar dem som hälsning, sen ryker dom ihop i nån maktmätning och springer in i vardagsrummet som virvelvind. Pär har precis ätit de sista köttbullarna från igår, samma som jag åt till lunch, han ropar hej från köket. Han säger att han sovit ovanligt bra inatt och kaffet var ovanligt gott imorse. Det gör mig glad. 

Rosen passar perfekt i krukan och jag går nöjt och tittar runt mig i vårt hem, som jag alltid gör när nån liten detalj faller på plats och får allt att kännas nytt. Pär dricker en kopp te och vi (well Pär; jag scrollar) lyssnar på nåt inslag om en nerlagd kulturredaktion. Chefredaktören försvarar beslutet med att ingen är intresserad av att läsa kultursidorna ändå. 

Strax innan åtta klär vi på oss jackorna och går ut med riktning bion. Vi ska se Dylan-filmen, A complete unknown. Jag har öppnat för att skita i det, om Pär är trött, men det är han inte, det är mer jag som är trött. Men jag gaskar upp mig, jag vill ju också se den. 

20:00
21:00
Filmen är bra, oväntat inspirerande. Chamalet spelar bra. Jag hatar att jag är så enkel att jag snöar in på artister när jag ser en biopic, men så har det alltid varit. Jag är inte bättre än så. Äter en bunke popcorn till middag. 

22:00
Det är nästan fullmåne och iskallt på vägen hem. Jag sjunger samma strof ur Like a rollin stone flera gånger, tycker själv jag får till en skaplig Dylan-röst. Pär drar sitt vanliga skämt “och vem ska DU vara i Småstjärnorna ikväll, Ellen?”. Hemma hälsar jag på Sylvi genom att säga Sylvi med Dylan-röst flera gånger. Berättar för Viola att hon numera kommer få heta Bob. Hon ser tomt på mig.

23:00
Packar för några nätter i Helsingfors, åker tidigt imorgon. Har en ganska standardiserad packning by now, även om kläderna kräver lite mer tanke eftersom det handlar om mer än en natt. Väljer bok till ryggsäcken omsorgsfullt, det får bli Lejonflock av Linda Jones. Har samlat mig för att läsa den i ett par veckor, eftersom jag misstänker jag kommer slukas upp av den. Bra tågläsning med andra ord. Packar ner onödigt många nystan av garnet jag stickar med just nu, jag vet jag inte behöver alla. Men tänk om jag det mot förmodan tar slut mitt i och jag är jättesticksugen? Som vanligt lovar jag mig själv att det här är den gången jag faktiskt använder mig av hotellgymmet när jag rullar ihop en sportbh och ett par tajts. 

Pär stökar på med sitt, nynnar något, säkert Dylan. Quynh ringer, det är längesen vi pratat. Vi slänger käft om kärlek och böcker och neuroser i nån timme, Pär deltar mellan tandborstningen och kattlådetömningen. Jag försöker att inte provoceras av Quynhs nonchalans, jag tror han försöker ta min yvighet på allvar. 

Inser att jag är svinhungrig, popcorn är ingen middag och rör ihop en äggröra på det som finns. 

00:00 
Lägger på och äter äggröran hastigt och utan egentlig lust. Den blev nästan grå av pepparn, men den mättar. Jag måste bli bättre på att planera våra måltider, man kan inte äta middag mitt i natten när tåget går om åtta timmar när man snart är 40. Eller kan man? 

Borstar tänderna, packar det sista, låter necessären stå öppen i hallen, jag ska ju trots allt sminka mig imorgon bitti också. 

Fönstret står öppet i sovrummet som vanligt och det är kallt och skönt där. Jag vill det ska vara kallt, på gränsen till för kallt i sovrummet, men att jag ska ha ett överflöd av kuddar och fluffiga täcken att bädda in mig i. Vi ligger och scrollar bredvid varandra en lång stund. Tror du Dylan har bra eller dåligt självförtroende, vilket är det? frågar jag. Svårt att säga, svarar Pär. Sylvi går en lov runt oss i sängen, bestämmer sig för Pärs axel. Kurrar nöjt. Ja, nej, det hjälps inte, säger jag till slut. Kontrollerar alarmet ett par gånger, släcker lampan och säger gonatt. 

(03:00
Vaknar med en flämtning, munnen känns som sandpapper. Går ut i köket och dricker två glas vatten på stående fot. Aldrig mer supersalta biopopcorn till middag. Somnar om.)